Usch, nu känns det såhär jobbigt ..
Mammas väninnas katt har fått kattungar, dom har bara hunnit bli några veckor gamla och nu har mamman stött bort ungarna.
Vi var och kollade på dom igår, och jag åkte dit med den inställning som jag alltid har när man ska träffa "bebisar" för alla kattungar/valpar/föl vad det nu är, är alltid söta och oemotståndliga. Och jag vet alltid det, men kan alltid köra ifran och endast säga "aue, ja dom var söta", sen inget mer.

Men denna gången fastnade jag verkligen för den ena kattungen. En "tigerrandig" som man brukar kalla dom. När vi kom med bilen så sprang den mot oss direkt och bara skrek "heeej, vill ni ha mig? Jag fryyyyser, väääärm mig, ta mig, älska mig, ta hand om mig". (Så hörde jag det iallafall, hehe)
Den andra kattungen, en långhårig vit och grå fläckig, var mer skygg och höll sig på avstånd. Men den randiga .. Jag har aldrig förr kännt sånt här behov av "vill ha" som med denna katten .. Och mamma vägrar, hon vill inte ha den.
Jag har fan drömt mardrömmar hela natten om hur kattungarna frusit därute hela iskalla natten när jag själv låg inomhus under mitt täcke och frös ändå. (katterna är stallkatter nämligen, så de får inte komma in i huset).
Usch ..
Detta är jobbigt faktiskt.
Och dom är så små så dom är egentligen för små för att klara sig själva redan.

Vilket lång inlägg detta blev :)
Men om det är någon som letar katt, snälla ta en av dessa (eller båda)!
Bara hör av er ..
Jga vet inte vad jag gör.. kommer drömma fler mardrömmar tills dom har det varmt någonstans :(